Jag älskade Mångalen. Filmen, alltså. Även om den kändes lite daterad ibland, med väldigt klassisk och gammalmodig romantik, var det svårt att inte låta sig charmas. Cher är helt fantastisk, Nicholas Cage också, musiken var underbar och vissa scener var helt oemotståndliga i sin fullkomliga absurditet. Men framför allt: New York. Filmens huvudperson. Shit pommes, alltså. Alla neonskyltar, Liquor Stores, människor, bagerier, italienska restauranger. Det blir inte bättre än så!
Dessutom blev ju inte kvällen värre av att jag efter filmens slut kände hur något lyste in genom vardagsrumsfönstret. Jag smög bort till glaset och såg hur månen sken öven Stockholm på ett sätt jag inte varit med om på länge. Helt sjukt. Ibland kan livet faktiskt kännas lite som en film...
Aaaahhh, vad häftigt. New York är verkligen en egen karaktär i de flesta filmer. Det är så det ska vara. helst i böcker med. :) Inte helt lätt att uppnå, dock.
SvaraRaderaJa, det har du rätt i. Jag kan se/läsa det mesta så länge det utspelar sig där haha.
RaderaTror bestämt att jag måste se den. Beskrivningen du ger låter som nåt jag bestämt tror jag behöver. Tack för det!
SvaraRaderaAbsolut! Ett riktigt lyckopiller =)
Radera