En stuga i skogen

Om det är något jag älskar är det filmer då snygga ungdomar åker ut i skogen, festar i en stuga och blir mördade av zombies, galna hockeykillar eller varandra. Helt enkelt är jag barnsligt förtjust i "slashers". Därför föll jag självklart i extas när jag fick höra talas om filmen "The Cabin In The Woods" förra året. Förväntningarna var högre än Kilimanjaro och jag såg om trailern säkert trettio gånger, men när det äntligen var dags för visningen (en nattlig sådan på en liten Sergel-salong) blev jag faktiskt lite besviken. Jag får visserligen skylla mig själv, jag hade ju hypat denna rulle som en nyupptäckt Kanarieö, men jag trodde faktiskt den skulle vara mer. Mer läskig, mer brutal, mer intern, mer av allt. När man har chansen att twista om en handling på det sättet som denna film gör finns det ju egentligen inga begränsningar alls, och jag tyckte helt enkelt att de kunde gjort ännu mer med innehållet.

Men igår bestämde jag mig för att se om den och blev faktiskt positivt överraskad. Den var både läskigare, roligare och smartare än vad jag kom ihåg att den var. Framför allt var den rasande skickligt berättad. Oförutsägbar och charmig. Dessutom väldigt välspelad och bra castad. Jag vet inte varför jag inte kände likadant första gången, varför den var så mycket bättre nu. Kanske var det förväntningarna? Kanske det aldrig kan bli lika bra som i sitt eget huvud? Kanske var det för att jag ställt in mig på den största filmupplevelse någonsin. Jag tror denna film ska upplevas så som jag upplevde den igår. Utan krav, förväntningar och förhoppningar. Det är då den lyser som den stjärna på skräckhimlen den är.