När man är ute och reser åker man mycket buss. Visserligen innebär det rätt mycket skumpande och nackproblem, men även mycket läsande. Just idag, på vägen till ön Penang, blev det kanadensiska författaren Louise Penny's debutroman Still Life.
Boken utspelar sig i den pittoreska lilla fransktalande byn Three Pines. En vacker höstdag hittas Jane, byns mest älskade tant, död i skogen - med en pil skjuten rakt genom hjärtat. Kriminalkommisarie Gamache kastas rakt in i ett samhälle fyllt av intressanta karaktärer med lika möjliga motiv. Varför fick ingen komma in i Janes hem under tiden hon levde? Kan mordet ha något att göra med hennes tavla som nyligen blivit utvald att visas på den kommande konstvernissagen?
Louise Penny's lilla by är underbart tecknad. Karaktärerna är ovanligt färgstarka, och de flesta älskar man från början. Kommissarie Gamache kan kanske kännas lite väl arrogant och överkunnig till en början, men mot slutet växer även känslorna för honom. Det är även ovanligt att läsa en spänningsroman med ett sånt vackert men samtidigt opretto språk. Still Life finns på svenska (med den lite väl deckar-aktiga titeln Mörkt Motiv) och jag hoppas att den och serien blir populära i Sverige. Louise Penny's värld var en jag inte ville lämna, och jag längtar till nästa bok!
Finast av allt var nästan de avslutande orden i hennes författartack:
I went through a period in my life when I had no friends, when the phone never rang, when I thought I would die of loneliness. I know that the real blessing here isn't that I got a book published, but that I have so many people to thank.
:)