Ett spöklikt piano

Från att jag började skriva mitt romanmanus har jag ständigt lyssnat på filmmusik under skrivandets gång. Det filmiska inspirerar mig starkt, och eftersom mitt manus är en spökhistoria har jag speciellt riktat in mig på så creepy musik som möjligt. Det spåret som spelats mest i min Spotify-listat har varit den här godingen från 80-talsskräckisen The Fog. Ett helt underbart spöklikt pianospel som sveper in lyssnaren i en mörk sommarkväll som doftar dagg. Jag kan riktigt se mina karaktärer komma till liv så fort jag hör introt till denna låt, och det är en ganska härlig känsla. Och ryslig.

Skriv om och om... sen om igen

Det är egentligen rätt galet hur hemmablind det går att bli på ens egen text. 200 sidor skrevs klart förra sommaren, och redan då var jag nästan redo att köpa en trumpet och spela en finalmarsch. För jag hade ju skrivit ett manus! Ett helt manus, herregud, fram med bubblet! Sedan redigerade jag. Sedan redigerade jag igen. Sedan åkte jag utomlands i ett halvår, kom tillbaka, redigerade en sista gång, och var äntligen nöjd. Trodde jag.

Att anlita en lektör var något av det bästa jag gjort. Och hon var som tur var en riktigt bra en. En som verkligen såg manusets brister, hade grymma idéer på hur de kunde förbättras, och verkligen kommenterade in i minsta detalj. Helt underbart. Och även om omskrivningar är otroligt jobbiga (och alltid innebär att man kanske måste stanna hemma en kväll till) är de viktiga. Och jag antar att det är som att springa; så fort man tror att man inte orkar mer orkar man ändå lite till.

Nu ska detta bli färdigt!

Eli Åhman Owetz - Anna-Lisas Antik

Jag kan ibland känna mig besviken på att de flesta böcker jag läser ges ut av samma förlag. De stora. Så jag bestämde mig för ett tag sedan för att surfa runt på lite mindre förlag och få en bild av deras utgivning. Jag som skräckfantast har sedan tidigare varit mycket nyfiken på bland annat Mörkersdottir, men som feel-good-älskare har jag nu även fått upp ögonen för Förlaget Orda, och deras författare Eli Åhman Owetz, som även driver retrobloggen Femtiotalsjakten.se. Jag sökte upp hennes första roman "Anna-Lisas Antik" på Pocketshop och hoppades på att den skulle ge mig några timmars solig underhållning. Det gjorde den utan tvekan.

Boken handlar (som väntat) om retroälskaren Anna-Lisa som lämnar Sundbyberg för landsliv, och öppnar en antikaffär i Roslagen. Vägen fram till finalen korsas av snygga bilmekaniker, antiktjuvar, charmiga och smått excentriska tanter och drömska beskrivningar av livet på landet. Och jag faller pladask. Eli Åhman Owetz har ett underbart driv i sin berättelse, och jag vill verkligen inte att den ska ta slut. Det är visserligen sockersött och historien löper som den ska i denna genre, men boken bjuder ändå på några överraskningar när det kommer till Anna-Lisas kärleksintressen. Karaktärerna är kärleksfullt skissade, och idén att låta en karaktär avsluta varje mening med ett utropstecken känns nytänkande i en regelfylld skrivarvärld av trista punkter. Fram för utropstecken!

Anna-Lisas Antik är den charmigaste bok jag läst i år, och jag längtar redan nu till uppföljaren Flickorna i Speceriaffären som kommer i slutet av sommaren.

100 sidor!

Det är något med att nå ett visst mål med sitt manus. I det som jag håller på att skriva just nu nådde jag ikväll 100 ord. För vissa låter det kanske mycket, för andra lite, för mig känns det ganska stort. Detta manus (en skräckhistoria som jag av och till har hållit på med sedan Asienresan i höstas) har aldrig varit självklart för mig. Att det någon gång ska bli klart har visserligen varit ett mål, men hur jag ska komma dit har inte varit lika uppenbart.

Den sista tiden har jag jobbat på att försöka färdigställa Manus 1 (som för övrigt är i händerna på en lektör just nu - spännande!), och då har alla nya projekt fått stå lite i skymundan. Men eftersom jag helt enkelt är för rastlös för att ägna mig åt ett projekt åt gången (och även får lätt panik av att vänta på svar och respons från läsare) känns det lika bra att lägga kraft på något nytt och hoppfullt. Så i kväll tände jag ett ljus i mitt köksfönster, tryckte in lite stämningsfull musik i öronen och skrev mig fram till hundra sidor. Det känns bra! Två tredjedelar av ett råmanus är färdigt. Och jag firade med en bulle. Och eventuellt några kakor...

Yrsa Sigurdardottir - Ödemark

Fick en lite tokig idé när jag firade påsk på Gotland för några veckor sedan. Jag ska läsa en E-bok. Visst har jag läst e-böcker förut. Mestadels i Asien när inga svenska böcker fanns tillgängliga i tryckt format, och jag längtade efter något som inte var på engelska. Men sedan dess har det varit tomt i min mobil. Fram tills nu. Jag kan känna att jag gillar grejen med både inbundna böcker och e-böcker, och känner att en omväxling nog är det bästa för mig. Hur som helst valde jag den isländska författaren Yrsa Sigurdardottir och hennes bok Ödemark.

Boken är utgiven av Modernista (detta underbara förlag) som tidigare bland annat gett ut en av mina favoritthrillers: Nu ser du mig av S.J Bolton. Jag har även läst en bok översatt till engelska av Yrsa tidigare (I remember you) och trots att den inte helt uppfyllde mina förväntning bestämde jag mig för att ge henne en ny chans. Tyvärr föll det även här. Sigurdardottir har en grym känsla för att bygga upp en ruggig intrig, gärna placerad på en plats utan någon kommunikation eller närhet till räddning. Här är det en gruvstation på Grönland som får agera miljö, och till en början är det ganska creepy. Det första kapitlet är ren och skär skräckis, och huvudpersonen Thora känns värd att följa. Men mer spännande än så blir det inte riktigt. Boken kommer aldrig till skott, den där krypande känslan kommer aldrig, och historiens cliffhangers är alldeles för svaga. Synd, på en sådan spännande inledning.

Jag är beredd att ge Sigurdardottir fler chanser i framtiden, mest på grund av att hennes böcker alltid är så makalöst snygga och tilltalande för en skräckfantast, men då måste det blir mer. Mer karaktär, mer livfullt. Och framför allt mer spänning.

Thrillerväder

Kikade in på denna blogg och inser hur mycket som förändras på ett halvår. Det var drygt sex månader sedan jag skrev något här och sedan dess har jag på något sätt hamnat tillbaka på ruta ett igen. Asien är som bortblåst (inte bokstavligen talat, det hade ju varit smått fruktansvärt) och Stockholm är återigen mitt hem.

Idag har det varit thrillerväder i storstan. Jag älskar thrillerväder. Man kan säga att thrillerväder är motsatsen till soligt sommarväder. Himlen är smått lila, det regnar och asfalten glittrar av ljuset från gatlyktorna i mörkret. Spännande. Skräckfreak som jag är sätter jag mig gärna och stirrar ut från fönstret med något creepy soundtrack i öronen. Måste vara ensam om detta beteende... Eller?

Djungler och skrivarkurser

Igår blev det djungeläventyr här i Malaysia. Vi åkte till en botanisk trädgård vid bergen där vi träffade på både apor och enorma ödlor. Det var väldigt vackert och det kändes verkligen som att man var med och promenerade runt i Jurassic Park. Naturen här är rätt mäktig ibland.

En kul grej jag såg är att Skrivakademin har släppt sina kurser för våren. Äntligen! Har länge velat gå en riktig skrivarkurs och nu blir det äntligen dags! Det ska bli så kul. Frågan är bara vilken jag ska vilja. Det finns en för att skriva skräck och fantasy, en för thriller och krim och en som bara heter Roman och är mer allmän. Jag har faktiskt ingen aning om vilken som skulle passa mig bäst. Jag skriver ju mest spänning och skräck, men är även öppen för allt. Kanske inte ska nischa sig så här tidigt?

Är det någon där ute som gått en skrivarkurs? Vad tyckte ni?