Skriv om och om... sen om igen

Det är egentligen rätt galet hur hemmablind det går att bli på ens egen text. 200 sidor skrevs klart förra sommaren, och redan då var jag nästan redo att köpa en trumpet och spela en finalmarsch. För jag hade ju skrivit ett manus! Ett helt manus, herregud, fram med bubblet! Sedan redigerade jag. Sedan redigerade jag igen. Sedan åkte jag utomlands i ett halvår, kom tillbaka, redigerade en sista gång, och var äntligen nöjd. Trodde jag.

Att anlita en lektör var något av det bästa jag gjort. Och hon var som tur var en riktigt bra en. En som verkligen såg manusets brister, hade grymma idéer på hur de kunde förbättras, och verkligen kommenterade in i minsta detalj. Helt underbart. Och även om omskrivningar är otroligt jobbiga (och alltid innebär att man kanske måste stanna hemma en kväll till) är de viktiga. Och jag antar att det är som att springa; så fort man tror att man inte orkar mer orkar man ändå lite till.

Nu ska detta bli färdigt!